Jag har skrivit om detta inlägget 1000ggr nu, men inga ord passar liksom in. Ville någonstans sätta lite ord på känslorna i mitt hjärta just nu, men ibland räcker inte ord till. Så ja.

Jag är så jävla tacksam och jag älskar så jävla starkt just nu. Det var nog det jag mest ville få sagt. Jag är tacksam för de fantastiska människorna jag har i mitt liv och för mina fantastiska pälsbollar här hemma (som denna sekund somnat i en hög i mitt knä.). Kan inte ens förklara känslan av den tacksamheten. Hur jag än skriver det så låter det sådär äckligt klyschigt, haha. Men det liksom känns sådär trångt i bröstet, på ett bra sätt. 

En liten del av mitt hjärta värker dock av ilska och besvikelse. Men saken är den att den känslan är inte ens i närheten av att ta över den kärleken jag känner till de finare känslorna. Men ja, en jävla massa känslor i omlopp här ja! 

Men vad som än händer i livet, så finns det en mening i det. Det är något jag verkligen lärt mig de senaste åren. Det finns en mening. Och ibland måste du släppa vad du känner och istället fokusera på vad du förtjänar, vad du är värd. Ibland måste man låta hjärnan göra sin del, innan man släpper in hjärtat. 

Men just nu, ikväll, så ska jag följa hjärtat och fixa te, krypa ner under täcket med mina pälsklädda barn och läsa sådär äckligt fluffiga noveller några timmar innan jag somnar till ljudet av Leas brummande. åh, det är så jävla fint. Vem behöver fokusera på något annat när man har det? <3 

tack 

Också var det den där jävla stressen igen. Inte ens när jag har en lugn dag hemma med musik, pyssel och mina älskade katter, så kan den släppa. Och ja, jag vet att jag borde se det som en stor varningsklocka. Det är lite sent för det dock... jag skulle ha sett den för typ 1 år sedan, när huvudvärken började bli konstant, tröttheten alltid jagade och humöret började gå upp och ner som en jävla karusell. 

Jag har så många gånger tänkt att jag borde varva ner i huvudet, sluta oroa mig så jävligt, sluta pusha mig till saker jag egentligen inte ens brinner för i hjärtat, men som ju ser så jävla bra ut inför alla andra... Jag borde ha gjort det, men jag fortsatte bara. För om man stannar och säger "jag är trött!", då är det väl detsamma som att ge upp? Som att säga, "Jag är svag".

Man tänker så idiotiska saker. Är det något jag lärt mig så är det att jag borde litat på vad hjärtat och hjärnan tillsammans försökte säga mig. Jag borde vågat pausa och bara andats... då hade jag kanske inte hamnat i denna sitsen. Men nej, det var viktigare att allt såg så bra ut och att upprätthålla alla ihopklistrade relationer. 

Men jag är tacksam också, för jag har lärt mig så mycket viktigt. Jag har lärt mig så mycket om vem jag egentligen är och vill vara, vad jag brinner för, vad som faktiskt får mig att slappna av, vad som får mig att le, vad som gör mig trygg och vilka fantastiska människor jag har i mitt liv. 

Jag vet nu att jag måste sluta vara så rädd för att se svag ut, för det finns ingenting svagt med att erkänna att man gått vilse. För det är precis vad jag gjort. Jag är fortfarande vilse vissa dagar, men nu vet jag hur jag ska hitta rätt igen. Det är nog därför jag också skriver det här, för jag har insett att det är okej att säga högt, att det är okej att gå vilse och be om hjälp. 

Jag har så många tankar om vad jag vill framöver, och det känns kul. Men först måste jag bara ta bort det där andra, det som stressar i huvudet. Och då får det andra vänta lite. Men det är också okej, för även om det tar lite tid, så vet jag vilken väg jag ska ta nu. Och det om något gör mig stark.

genom eld.

Här är vår nya lilla pälsboll, Lea. Hon är fantastiskt mysig och läker mitt hjärta redan. Och Dixon tycker hon är spännande och intressant, och att se de tillsammans värmer i hela kroppen. 

Hon är en blandning av 50% Ragdoll, 25% Perser, 25% Huskatt, och 100% pälsklädd kärlek.

Att säga att denna hösten varit tuff är en enorm underdrift. Jag har varit arg, ledsen och känt mig uppgiven, och framförallt, så har jag varit så in i helvetes utmattad. Som om jag inte kunnat andas riktigt. Det är oviktigt varför det varit så, men kort sagt, så har det känts tufft. Behöver inte gå in mer privat på det än så. 

Jag har iallafall varit ledsen en hel del, och arg, och trött på allt och alla. Jag har haft svårt att gå upp vissa morgnar, och legat uppe hela nätterna med alldeles för många tankar. Jag tycker att det är viktigt, att inte vara för privat, men ändå våga säga öppet att livet fan inte är solsken jämnt. För det är det inte, ibland är det tuffare än man orkar med. Men i slutändan så orkar man alltid ändå, och man lär sig så otroligt mycket på vägen. Men det ser man ju först efteråt, så vilken jävla nytta gör det när man är mitt uppe i eländet? 

Men saken är ändå den att det alltid faller på plats i slutändan, och hur orättvist vissa skeden i livet känns, så finns det alltid en mening. Så ne, livet är inte alltid en dans på rosor, men det betyder inte heller att man inte ska fokusera på det fina i livet, allt det som gör de svårare dagarna värda att ta sig igenom. För det lyser faktiskt alltid en sol någonstans längre bort, men ibland måste man bara gå lite längre för att nå fram dit. Och när man väl når fram så är man, trots allt, oftast ganska tacksam för vad man varit tvungen att gå igenom. Man lär sig så mycket och man blir så jävla stark tillslut.

Jag förlora min bästa vän, min älskade lilla Mira, i december. Det var något av det tuffaste jag gått igenom i livet. När jag skaffade henne i maj förra året, så blev hon snabbt min bästa vän, min stabilitet, min trygghet mitt i allt kaos. Min älskade Mira var världens vackraste ängel på alla sätt, och finns inte en enda dag nu som går utan att jag tänker på henne. Hon var bara 9 månader och fick cancer, och det finns ingenting rättvist i det, ingenting. Ännu mer orättvist är det att Dixon förlorade sin älskade syster, sin trygghet. Mira och Dixon sov tillsammans, tvättade varandra och lekte och bråkade precis som katter gör, som syskon gör. Och det togs ifrån honom, och det var nog det som var det aboslut svåraste att se, för jag kunde ju liksom inte förklara för honom varför hans syster bara inte kom hem igen en dag. Att se honom leta efter henne de första dagarna gjorde så ont i hjärtat. 

Mina älskade katter är min familj, ja, jag har blivit en sådan där jobbig katt-människa, haha! En sådan där som bara lägger upp bilder på mina katter, skriver om allt de gör och sätter de i första hand i allt. 

Mira var sjuk sedan dagen jag tog hem henne har jag förstått nu. Hon hade förfärliga problem med magen, och trots dieter, olika foder, veterinärbesök och massa annat, så blev det aldrig bra. Och nu förstår jag varför. Det är ingens fel, jag gjorde allt jag någonsin kunde för henne. Det var helt enkelt bara inte meningen att hon skulle bli äldre. Jag försöker se det som att hon kom in i mitt liv för att ge mig lite ljus, kraft och trygghet när livet i övrigt kändes utmattande. Sedan skaffade jag Dixon, ett litet sällskap till min Mira. Och nu förstår jag också att det också fanns en mening i det. Jag har nu, trots allt jobbigt, världens finaste vän i min Dixon. 

Att ta farväl av Mira var så jävla tungt, men att tänka tanken på att skaffa ett nytt syskon till min Dixon, det var fan ännu tyngre. Så blandade känslor. Hur kunde jag skaffa ett nytt litet liv utan att känna det som att jag ersatte Mira? Som om jag bara gick vidare för fort. Men det var först för Dixons skull, för livet är orättvist, men det är inte hans fel. Han förtjänar att ha någon att dela allt med. Visst, han har mig, men det är inte samma sak. Så nu, förra veckan, så flyttade det in en ny liten bebis hos oss, lilla Lea. Och det finns ingenting med det som får mig att sakna Mira mindre eller som älskar henne mindre för det, men hon läker oss. Lea läker både mig och Dixon, och hon har inte tagit Miras plats... Hon har en egen plats. Och Miras plats kommer alltid finnas kvar.

 

Jag försöker ta nya steg nu. Det har varit ett tufft år på så många plan, men det hjälper inte att tänka på det. Jag måste se framåt. Men jag tror också att om man vågar erkänna att saker varit tuffa, och om man vågar se vad man behöver göra annourlunda, först då kan du faktiskt förändra. Jag måste börja bearbeta saker istället för att bara trycka ner dom och förtränga... De hittar liksom alltid upp till ytan igen. Att känna gör dig inte svag. Jag har förstått det nu. Och det känns som om jag, för första gången på många år, börjat se vem jag är i allt detta. Vad jag vill vara, vad jag vill stå för, och vad som är vackert i livet. 

Jag har bestämt mig för att, på sätt och vis, börja om. Ge mig själv en ny chans. Ge människor i min omgivning en ny chans. Jag tror jag kan andas på riktigt nu igen. Det känns fantastiskt.