Också var det den där jävla stressen igen. Inte ens när jag har en lugn dag hemma med musik, pyssel och mina älskade katter, så kan den släppa. Och ja, jag vet att jag borde se det som en stor varningsklocka. Det är lite sent för det dock... jag skulle ha sett den för typ 1 år sedan, när huvudvärken började bli konstant, tröttheten alltid jagade och humöret började gå upp och ner som en jävla karusell. 

Jag har så många gånger tänkt att jag borde varva ner i huvudet, sluta oroa mig så jävligt, sluta pusha mig till saker jag egentligen inte ens brinner för i hjärtat, men som ju ser så jävla bra ut inför alla andra... Jag borde ha gjort det, men jag fortsatte bara. För om man stannar och säger "jag är trött!", då är det väl detsamma som att ge upp? Som att säga, "Jag är svag".

Man tänker så idiotiska saker. Är det något jag lärt mig så är det att jag borde litat på vad hjärtat och hjärnan tillsammans försökte säga mig. Jag borde vågat pausa och bara andats... då hade jag kanske inte hamnat i denna sitsen. Men nej, det var viktigare att allt såg så bra ut och att upprätthålla alla ihopklistrade relationer. 

Men jag är tacksam också, för jag har lärt mig så mycket viktigt. Jag har lärt mig så mycket om vem jag egentligen är och vill vara, vad jag brinner för, vad som faktiskt får mig att slappna av, vad som får mig att le, vad som gör mig trygg och vilka fantastiska människor jag har i mitt liv. 

Jag vet nu att jag måste sluta vara så rädd för att se svag ut, för det finns ingenting svagt med att erkänna att man gått vilse. För det är precis vad jag gjort. Jag är fortfarande vilse vissa dagar, men nu vet jag hur jag ska hitta rätt igen. Det är nog därför jag också skriver det här, för jag har insett att det är okej att säga högt, att det är okej att gå vilse och be om hjälp. 

Jag har så många tankar om vad jag vill framöver, och det känns kul. Men först måste jag bara ta bort det där andra, det som stressar i huvudet. Och då får det andra vänta lite. Men det är också okej, för även om det tar lite tid, så vet jag vilken väg jag ska ta nu. Och det om något gör mig stark.

genom eld.