Börjat jobbet sent idag, så tar vara på förmiddagen och dricker kaffe och skriver. Vet på riktigt inte när jag verkligen skrev senast. Alltså, utan några måsten, utan bara skriver ner idéer/fantasier för att det är kul. Började skriva igen i förrgår kväll. Och jag har, återigen, min älskade Emelie att tacka för pushandet till att våga ge mina idéer en chans. 

Och åh vad bra jag mår av det. Har saknat det som fan! Har alltid älskat att skriva, men någonstans på vägen så blev allt jag gjorde så kravfullt och jag tappade glädjen i det. Jag tappade färgerna i kreativiteten. Men någonstans, mitt i livskaoset som omringat mig den senaste perioden, så hittade jag färgpaletten igen. 

Det fanns en mening med att allt nådde någon typ av kulmen. Det var som att jag var tvungen att släppa tyngden, och då släppte jag samtidigt fram de sidorna jag älskar mest hos mig själv igen. Och jag kan inte ens börja med att beskriva hur jävla fucking bra det känns!

Tack.