Läste en krönika av Sandra Beijer (niotillfem) i "Sofis Mode" när jag åt lunch på jobbet häromdagen. Har den på kylskåpet, men orkar inte alls resa mig från soffan just nu och hämta den och fota, men jag hittade den nu på Sandras blogg, så lägger upp en bild här. Vet inte om ni orkar läsa den lilla texten, men om ni kan det så ge den 2 minuter av ert liv. För den är så bra skriven. Och ja, den värkte, men jag tyckte om den.





En gång i tiden kände jag en sådan tjej. Detta är ingenting som jag någonsin skulle skämmas för, överhuvudtaget. Det har haft en stor del i hur stark jag blivit, så även om det har gjort så inihelvetes jävla ont så många gånger, skulle jag inte ändra en sekund av det. Och det finns ingenting skämmigt med att stöta på hinder i livet, alla erfarenheter, onda som goda, formar dig, varje dag. Och när jag ser det på det sättet så blir det vackert på något sätt.