Jag har aldrig varit särskilt musikintresserad, visst har jag alltid lyssnat på mycket musik och haft mina favoriter, men aldrig mer än någon annan Svensson typ. Därför har jag heller aldrig förstått mig på det där med att folk skriker efter sin musikidoler, skriver sitt favoritbands namn överallt och lyssnar på samma album om och om igen.

Men nu tror jag att jag kan förstå den där kicken, den där lyckan av att höra sitt favoritband och det klampande hjärtat bara av tanken på att få se dom live. Jag har hittat musik som, helt ärligt, gör hela mig varm, glad och trygg. Jag kan inte förklara vad det är exakt, men det är fint. Att en människa i ett helt annat land, så långt ifrån mig man kan komma nästan, i ett helt annat liv, kan påverka mig på det sättet och få mig att le. Det är ganska otroligt.

30 Seconds to mars spelar i Borlänge idag, ikväll. Bröderna Leto står på en stor scen i Sverige ikväll och jag är inte där. Får ångest av tanken. Såg dom förra året, i Göteborg på Pier Pressure, och det var nog den bästa kvällen i mitt liv. Jag och Emma stod längst fram, jag fick hålla Jared Leto i handen. DET är stort. ååh, jag vill uppleva det igen. Fast ska försöka glömma det faktum att jag missar dom idag och njuta av minnet från förra sommaren istället.



Jared Leto, Shannon Leto och Tomo Miličević har gett mig den där känslan av riktig musiklycka. Att lyssna på Jareds röst kan liksom få mig att resa mig upp om jag är nere, få mig att le extra om jag är glad och det gör mig lugn. Kort sagt, musiken får mig att må bra.