”Jag är så ledsen Maria.”

”Det är du inte. Du har precis varit ledsen och nu håller du på att bli glad. Jag känner dig. Det är därför jag säger det nu när det är över för den här gången. Kanske orkar du ta dig iväg till någon nu när kraften återvänder. En doktor. Någon som kan öppna upp dig och fixa dig och sedan sy ihop dig igen när det är klart.”

”Får jag ringa dig då?”


"Nej, jag tror inte att det går."

Jag såg någonting igår. Något skrämmande men ändå så lättnande. Jag såg en flicka, eller åtminstone såg det ut så, men det fanns ingenting mänskligt där. Allt var bara svart, obehagligt och omänskligt. Något som brukade vara det vackraste mina ögon kunde se varje dag, det absolut finaste, är borta. Kvar är bara en massa mörker.

för du finns inte längre.