Min föräldrar är väl vanliga föräldrar, som vilka föräldrar som helst. Eller ja, oftast. Jag vet inte om min relation till mina föräldrar är den bästa alltid, men så är det, och så har det väl kanske alltid varit. 

Men det finaste på en hel dag kan faktiskt ibland vara att äta frukost med pappa och lyssna på när han pratar om jobbet, för då pratar han liksom bara med mig, jag får uppmärksamheten. Och när han sedan lyssnar på vad jag har att säga. Då känns det tryggt. Som om mitt liv faktiskt spelar roll också. Sedan vet jag att min pappa alltid skulle ställa upp om jag behövde hjälp med något, och det är en enorm trygghet i sig.

Och mamma och jag är extremt olika, jag är mer pappas flicka liksom och har alltid varit. Vi är olika och funkar inte alltid så bra ihop, men hon är min mamma. Och hon är fin på sitt sätt. 

Så ja, dom är väl vanliga föräldrar antar jag, ibland hatar man dom för att dom är just föräldrar, men oftast så är det ganska fint att dom finns där. En sak som är värd att tillägga är väl iallafall att, utan min pappa så hade jag inte varit så framåt och kreativ som jag är idag. Han är en motivation!