iallafall, jag var kär och han blev kär i mig och det var fint. Det var i åttan. Jag hade precis fyllt 15, han också. Han var från Mexico och hade världens finaste färg på hyn. Och han var fin utan tröja, och han luktade gott och allt det där. Och han såg på mig som om jag var världens vackraste.

Vi var ihop till sommarlovet innan tvåan på gymnasiet, nästan tre år. Tre år är en så otroligt lång tid, en egen livstid typ, kändes det som. Som om jag dog när han försvann, och började om på nytt. Typ så.

Allt gick fel där i slutet, och jag kan faktiskt inte svara på varför, men det gjorde det.

Iallafall så skulle jag aldrig säga att jag ångrar något med det förhållandet. Det var fint och då var han hela min värld. Han var också hela min framtid, sedan blev det ju inte så, men då var han det. Vi var förlovade.

Ja, det var väl min första kärlek sammanfattad på väldigt få rader, men ja. Han älskade mig, jag älskar honom och det var fint. Han var fin. Och sen tog det slut. Det var meningen, det förstår jag nu, han hade inte passat in i mitt liv nu. Det är väl så, människor kommer och går ibland, men det behöver inte alltid vara dåligt. De uppfyller liksom en del i livet, gör den delen extra fin och sedan försvinner dom. Uppdraget slutfört. Typ. haha, fint förklarat! :)